McFLY

McFLY kommer att spela tillsammans med Sugababes på Rock for life.
Biljetter kostar 22.50 för barn & 45 för vuxna (självklart pund).

Det finns ett facebook-event men så mycket info har inte kommit upp där än.

http://www.facebook.com/home.php#!/event.php?eid=337959407851&ref=nf

För att boka biljetter gå in på Rock for lifes hemsida:
www.rock4life.co.uk

Biljetterna till wigan går att köpa nu !  lite drygt 30£ kostar en biljett. Så för er som känner att ni inte klarar en sommar utan Mcfly kan ni för en väldigt liten summa få ännu en av de bästa upplevelserna i era liv!

http://www.ticketmaster.co.uk/event/12004458BAB02A2E?artistid=931120&majorcatid=10001&minorcatid=1

Har ni planerat att åka?
Personligen tänker jag spara mina små slantar till nästa UK turné och åka på så många datum som möjligt!

n

Så, nu finns det med andra ord en sista resa jag har att berätta om för er. Och tro mig, den här slår allt, utan tvekan. Sorry att det blev lite långt, men ni som var där lär ju uppskatta lite uppfriskning! Det är det bästa jag har varit med om, well here we go ;

18e September : Det blev äntligen dags för mig att åka och se McFLY med min älskade vän (och bloggpartner) Martina, tillsammans med våra andra kompisar Nate och Rudde bestämde vi oss för att åka till Tilburg i Holland. Varför just detta ställe och inte Amsterdam är fortfarande en gåta för oss men jag är jävligt glad att vi åkte dit vi gjorde! En bussresa till Skavsta, lite väntetid och ett flyg senare befann vi oss i det nya landet.

Vi kom till den lilla flygplatsen i Eindhoven och hittade därifrån till bussar och tåg. Vi blev väldigt charmiga på alla bilder under den här tiden och var helt fascinerad av området. Kan förövrigt lägga till att någon rökte på på tågstationen i Eindhoven, det var lite komiskt – Holland, landet fullt av möjligheter?  Väl framme i Tilburg spenderade vi lite tid med att leta efter vårat hotell som självklart låg mitt framför ögonen på oss, vi checkade in, fixade och lite snabbt och begav oss ner på stan för att kolla området.  Vi konstaterade att praktiskt taget ALLA cyklar i Holland och cykelställen var helt överfyllda.

Vi letade reda på venuen men bestämde oss för att inte börja köa riktigt än eftersom vi inte var säkra på när de andra skulle komma, Amanda hade sagt att de förmodligen skulle komma runt midnatt. Det gjorde de självklart inte utan vi mötte dem untanför de miljontals barer som låg vid 013 och vi bestämde oss för att fixa oss lite snabbt och sen gå ner och satte oss på den underabara asfalten som skulle vara vårt nya hem under 48 timmar.

This is what you call happy campers! Vi hade dock lite problem innan vi blev så här glada, polisen kom och sa att vi inte fick köa där efter Amanda och hennes kompis hade satt upp tält. Självklart är vi inte så lätta av vi bara går utan vi packade ihop vårt pick och pack och ställde oss upp och bara lutade oss mot väggen, det finns faktiskt ingen lag som säger att man inte får stå på en gata. De diskuterade oss med personalen på 013 i något som kändes som timmar, och sen delade de upp sig och gick. 1-0 till köarna! Under den första natten var vi bara 8 pers som köade, och det var faktiskt väldigt skönt! Det var jag, mina tre kompisar, Amanda och hennes kompis, och våra nya holländska vänner Annelieke och Christel som befann oss där. Jag har fortfarande väldigt bra kontakt med dem och ska åka och träffa dem snart, så underbart kan det vara att köa!

19e September: Morgonen efter var vi fortfarande själva, McFLYs buss kom dit väldigt tidigt men jag kände att det inte var någon idé att vänta där för inte vaknar någon av dem klockan 10 heller? Vi käkade lite och var lite spända över det faktum att McFLY befann sig några meter ifrån oss och efter lite konsulterande med busschauffören fick vi veta att de förmodligen skulle gå av snart, så runt klockan 1 befann vi oss en bit ifrån deras buss. Vi tänkte att även om de kanske hoppar direkt in i de taxibilar som väntade på dem och åkte direkt till deras hotell skulle det vara trevligt att visa lite stöd och att vi fanns där.

Jag trodde faktiskt att mitt hjärta stannade ett tag där, när man såg Dougie hoppa av bussen och gå runt där inne (det var som en parkering med galler runt, som dock var öppet men självklart trängde vi oss inte på och gick in). Vi stod där och försökte leka normala, det såg vi nog ut att vara också, vi är ju trots allt lite äldre än många McFLY fans och skrek inte så fort vi såg dem. Det var nog det som fick Harry att bli en glad pojke och gå mot oss med ett glatt ”hey guys”. Vi fick ännu mer panik, vad skulle vi göra? Vi kom fram till den smarta idén att kanske inte stå kvar 10 meter ifrån utan att gå in mot parkeringen och möta honom. Jag kommenterade hans Hooters tröja och sen tog vi en bild med honom, självklart blir man charmig på sådana bilder!

Han tyckte förövrigt vi var galna som hade köat i 15 timmar än så länge, vi hade inte riktigt hjärta att påpeka att det inte var första gången någon köade för dem och han som medlem i bandet faktiskt borde vara medveten om det.

Tror att det var Christel som tyckte att den icke så pigga och fräscha Danny skulle vara med på kort, varav Darren talade om för mig att han var ”lite rough” , jag tyckte att han kunde ta bild ändå eftersom att han fkatiskt hade solglasöhgon ,men Darren insisterade på att ”han var VÄLDIGT rough”. Danny var snäll nog och dissade Darrens försök till att få honom att slippa bilder och han körde en klassisk Danny-pose och höll om en på bästa sätt möjligen, mjaaaau.

Tom var gullig och hade självklart en Darth Vader tröja på sig.

Efter vårat möte var vi HELT i extas, ni kan inte fatta den känslan ,det var helt sjukt. Där stod vi, de 8 pers som hade köat, och faktiskt fick träffa McFLY. Miracles can happen, det var verkligen så det kändes då.

Sen var det självklart inte enda gången vi pratade med vårat kära band eftersom de befann sig på stan hela dan. När vi bestämde oss för att fika, villka satt självklart och fikade just då? Jo Tom, Harry och Dougie, vi ville självklart inte vara stalkers och sätta oss bredvid dem så vi gick runt praktiskt taget hela uteserveringen för att hitta ett tomt bord som inte var precis bredvid dem (måste säga att Tom kollade lite konstigt när han insåg att vi gjorde mesta möjliga för att inte passera dem).

En 6-7 fans kom fram till dem och ville ha autografer och ta kort så vi tänkte att det kanske vore det perfekta tillfället att faktiskt fråga efter en autograf när de ändå höll på? Förövrigt gick Dougie därifrån, han tyckte nog att de var lite jobbiga, det var roligt när de började vända sig om och ropa efter honom och han var borta, haha.

Hur som helst gick vi fram, frågade om de kunde skriva autografer till oss, vilket de självklart kunde. Jag och Harry diskuterade vädret och kom fram till att det var dem som hade tagit med sig solen eftersom det hade regnat innan dem kom. Han frågade hur vädret brukade vara, vilket jag självklart inte hade något svar på och talade om att jag faktiskt var från Sverige. Dougie kom tillbaka och eftersom han är Nates favorit frågade hon om hon kunde få ta en bild med honom, mot oss var han mycket snäll och skrev självklart autografer och tog bild! Jag tyckte inte att dem skulle ha en vanlig lam bild så jag sa åt dem att göra en ful min, jag kan lova att Dougie kämpade hårt men till slut var det här det han kom fram till.  

Fördelen med att vi hade träffat dem innan var att de tyckte att det var lugnt att prata och så med oss igen, de hade ju märkt att vi inte var några galna fans som skrek och sprang efter dem så fort vi såg dem. De befann sig ett tag på hotellets uteservering och jag kan lova att de slösa lite tid på att stirra varje gång vi gick förbi utan att hälsa, haha.

Senare på kvällen satte vi oss på ett av de 12 (?) café/barerna som låg vid 013 och vilka sitter vid bordet bredvid om inte Harry, Dougie och Danny? Kan tillägga att det var absolut det enda bordet som fanns ledigt, så den här gången hade vi inte möjlighet att sätta oss någon annanstans. Lite nervöst var det men jag och Martina pratade på som vanligt, Darren kom och frågade om han kunde få ta en av våra stolar, vilket så klart vi sa ja till. När jag blir nervös blåser jag förövrigt tungbubblor vilket uppmärksammades av Danny och gjorde så att jag fick bli ännu mer nervös, ingen bra blandning!

Innan vi gick och la oss den kvällen fick jag och Sofia för oss att vi skulle säga god natt till Dougie och Harry och att vi skulle göra precis som vi gjort med alla holländare, lära dem ordet köttgrotta. Sagt och gjort, de var glada över att vi kom och sa god natt, jag frågade om vi fick lära dem ett svenskt ord, och självklart fick vi det. Dougie var förövrigt mycket duktig att uttala det, Harry däremot, not so good, och dessutom ville han veta vad det betydde, det fick han inte! (för er som inte vet det är köttgrotta ett annat ord för fitta, som praktiskt taget ingen använder men det låter bara så sjukt vidrigt!). Vi träffade under de här nätterna en mängd människor, det var förmodligen runt 1000 olika, som satt och pratade med oss, kom och sa att de hade hört talas om oss men hade ingen aning om vilka McFLY var, folk som ville ta bilder, folk som jobbade på festivalen där och ville intervjua oss. Så sjukt mycket olika. Sen sa de som jobbade på 013 att vi inte kunde köa där mellan 10 på kvällen och 5 på morgonen för att de skulle ha en fest där och att det alltid kom mycket nazister.

De sa att de inte skulle hjälpa oss på något sätt men självklart struntade vi i det och som bilden över visar så fick vi barriärer och 4 vakter runt oss istället, nej … de hjälpte oss ju inte alls ..

20e september: Vi fortsatte köa under dagen, massa folk kom och självklart var det som vanligt så att alla som inte var de 50 första stod upp och vi andra satt. De som jobbade på klubben mitt emot kom och umgicks med oss och ville se när det var dags för insläpp. Visst är man alltid nervös när det är dags att springa in, barriärerna som stått som spärrar framför lyfts bort och man gör sig redo för att springa men den här gången var det sjukt. Jag var sjukt orolig att vi skulle springa fel, det fanns tydligen flera olika scener i olika rum, och självklart skulle vi bara till den ena. De sätter igång maskinerna, säger någonting till varandra på holländska och sen sträcker de ut händerna för att ta biljetterna. Och vi det tillfället glömde vi alla allt annat, man bara sprang, ett trappsteg i taget, höll koll på fötterna. Direkt när vi kom upp såg vi vart vi skulle och sprang, sprang, sprang, sprang, tills vi kom till nedförstrappan, rusade vidare och andades inte ut förrän vi var säkra på att vi hade en plats längst fram. 



(Lånad bild av Nate , Robin van Loenen)
Sen kom förbandet, Robin, Robin, Tom, Laurens och Hubrecht, de underbara killarna från Destine. (som förövrigt är anledningen till att vi vill tillbaka till Holland). De pratade inget annat än holländska under hela konserten förutom en mening som bestod av ”there are people from sweden here!” som var det enda under deras framträdande jag förstod.  Som vanligt kunde vi inga av deras låtar då vi hade varit säkra på att det inte skulle vara något förband, men i mitten någon gång covrade de Love Story och vi fick en liten chans att känna oss duktiga och sjunga med. Medan bbassist Toms svett stänkte över oss, mycket trevligt. Och keyboardisten Laurens hade förövrigt Björn Borg kalsonger!



Och sen kom det vi alla väntat på, McFLY. Tom var lite off under konserten för att han hade slagit i huvudet, det var lite synd, men annars var det bäst, helt ärligt helt obeskrivligt. Det började med att Danny satte sig framför oss, kollade rakt på mig och log, och jag tror jag dog lite där (precis som på varje konsert). Sen fick vi taffsa lite på Harry, spela på Dannys gitarr och gråta till Not Alone. Det slutade så klart med att Danny körde sin klassiska och sprutade öl på oss, det brukar ju vara vatten vilket känns lite fräschare men tyvärr var det öl som fick pryda våra hår och kroppar tills vi kom hem. Jag sov som en stock efter konserten, vaknade dagen efter, klädde på oss, packade, checkade ut och begav oss tillbaka till Eindhoven för att ta flyget hem. Och så tog det slut, världens bästa resa, med världens bästa band, världens bästa människor och världens bästa land. Tack för allt Holland!

The McFLYtrip, gig day number 2.

2a Maj: Det var under den här natten vi på tåget mot Southend (som förövrigt är en helt underbar plats) mötte på en otroligt rolig snubbe. Vi hade bunkrat upp med godis och allt vad vi nu behövde och satt glatt och pratade, för första gången på ett tag så var det faktiskt på vårat modersmål. När vi sitter där kommer en kille fram väldigt glad och säger ”jag har aldrig förstått ett ord av franska men nu förstod jag faktiskt två ord” , vi kollade lite konstigt på honom och sa ”haha jaha, men alltså … vi pratar svenska?” Han kände sig lite dum efter det men vi pratade hela resan och han var väldigt trevlig och hjälpte oss hur vi skulle gå!

Amanda gick och la sig när vi kom fram medan jag pratade med två brittiska boys som köade åt sina kompisar som inte hade haft möjlighet att köa, snällt av dem tyckte jag! Vi pratade om random saker och kollade på egobilder som en av killarna hade i sin mobil. Senare under natten kom fler svenskar och fler icke svenskar. Tro mig, att köa vid vattnet är KALLT, så såå skönt var det inte att sova, men väldigt mycket mindre folk än i London till en början.

Vi hade däremot väldigt fin utsikt och även om jag inte tog kort åt det håller så fanns det en väldigt fin liten park där och massa små gator till olika affärer och hus, man kan säga att bostadsområdet såg ut lite som den engelska idyllen, mycket fint faktiskt.

Under dagen promenerade vi bort till vårt hotell som var en otroligt söt liten byggnad med heltäckningsmatta och handskriva papper i receptionen. Nu låter det som att det var hur enkelt som helst att hitta till hotellet men tro mig det var det INTE. Vi frågade på tågstationen och de hade ingen aning om vart det var, vi letade och letade och letade och tills slut stod vi precis utanför det och insåg att de var rätt hotellnamn som stod på skylten. Vi spenderade lite tid till att duscha och fixa oss så att vi kände oss fräscha efter gårdagens konsert och timtals köande. Vi hade några timmar att döda och gick runt i affärer och åt mackor med majonnäs på (som jag förövrigt tycker är sjukt äckligt) och jag åt mitt livs första chocolate eclair till efterätt, ni vet sånna som Danny älskar? Hur som helst har jag inte samma kärlek till dem som honom utan åt bara chokladen och lämnade resten, uschuschusch.

Medan McFLY och deras crew kom till byggnaden och bar in sina saker sysslade jag och Amanda med lite minspel, vi hade helt ärligt inte så mycket bättre för oss just den stunden.  Efter det gick vi och beställde mat som Amanda väntade på medan jag skulle gå till hotellet för att hämta något, det var såååå nära att jag missade när de delade ut wristbands på grund av det, vilket jag är satans glad att jag inte gjorde!

Tro mig, vi var lika nervösa den här gången och jag hade för mig att det var en trappa ner vi sprang till konserten? Har även minnet av att hela huset påminde om någonting man hittar i en biosalong, en lite annorlunda plats för en konsert måste jag säga. Hur som helst gjorde vi precis som dagen innan, stod utanför dörren, panikade, försökte andas och sen SPRANG, sprang för allt vi var värda och för allt McFLY betyder för oss. Man springer tills man står med revbenen fasttrycka mot barriären och då känner man sig säker, och det gjorde vi faktiskt även den gången. Lite mellan Danny och Dougie, en helt perfekt plats!

Jag gjorde förövrigt den fina upptäckten att Dougie hade samma byxor på sig som dagen innan. Och tro mig, de var inte helt fräscha. Can you say bumsweat? Danny hade på sig en liknande tröja som dagen innan fast i en annan färg, kan inte påstå att den fick hans lite smått röda hudfärg att bli så mycket mer smickrande, tur att han är så charmig ändå och att vi tycker om honom mycket nog för att inte bry oss om att hans svettringar går upp till halsen..

Det fanns något annat som jag aldrig kommer att glömma med den här konserten också, något som får mitt hjärta att lyftas lite extra, eller faktiskt otroligt mycket extra. Det var under Falling in love, när Danny satte sig ner framför mig och Amanda, kollade först henne i ögonen och sen mig och fortsatte sjunga, rakt till oss. Det var magi, om ni har sett hans ögon på nära håll någon gång så skulle ni kanske förstå, det är en sån ren kärlek, musiken, pojken, tillfället, det var så bra det kunde bli.

Vi avslutade kvällen med att köpa saker i deras merch, som förövrigt råkade ta 250 spänn för mycket av mig, slutade med att jag fick betala 750 spänn eller nåt för det jag köpte. Vi gick tillbaka till vårat hotell, jag såg till att Martina ringde mig så att vi kunde prata innan jag dog… Hon hade varit på konserten i Portsmouth några dagar innan. Jag gick tillbaka upp till rummet, vi läste tourbooken, skrattade och somnade sen hyffsat snabbt i något som var bland den skönaste säng jag någonsin sovit i.

3e Maj/4e Maj: Morgonen var lite mer intressant dock eftersom vi väcktes 5 minuter efter utcheckning av att städerskan skulle in i rummet, 10 minuter senare var vi påklädda, ihoppackade och stod i receptionen. Vi tog tåget tillbaka till London, spenderade ytterligare en dag där innan det var dags för oss att bege oss tillbaka till Heathrow och åka hem till Sverige, med en halv miljard minnen i bagaget.

För tillfället är det bara en del kvar nu, jag njuter så mycket av att skriva det här, det betyder att jag får spendera tid med att kolla på alla bilderna, och oj, vad lycklig det får mig. Det är bara min absoluta favoritresa, förmodligen någonsin, kvar nu. Den som jag upplevde för ungefär 4 månader sen, jag ska försöka göra den så kort som möjligt för eran skull. Oh vilka livserfarenheter McFLY ger.

29e April: Så, jag lovade att berätta om mina senaste McFLY resor, vilket betyder att jag kommer att börja med den i April. Det var den 29e April (dagen efter min födelsedag faktiskt) som jag och Amanda, en tjej jag egentligen inte kände men hade träffat efter Wembley konserten året innan, begav oss till Englands huvudstad för att för min del första gången stå front row på deras gig.

Jag försökte packa så lite som möjligt, dels eftersom min väska var så liten och dels för att vi förmodligen inte skulle behöva så mycket saker. Att köa kräver konstigt nog inte så mycket saker, who would have guessed?  Hur som helst kom vi till den underbara staden London och om ni någonsin har varit där vet ni hur extremt bäst det är där. Vi spenderade första dagen med lite sightseeing, shopping, träffade extremt trevliga människor och festade lite på en bar vid Leicster square.

30e April: Dagen efter åkte vi iväg till Hammersmith där HMV Hammersmith Apollo ligger, det var redan 15 pers (?) där så vi fick våra könummer och satte oss ner för att se en halv miljon bilar åka förbi och stirra på oss. Det var extremt länge sen sååå många människor kom fram och frågade vad vi gjorde där, speciellt eftersom det satt en stor skylt ovanför ingången där det stod ”McFLY – doors 19.00”.

Vi träffade väldigt mycket andra svenskar, och osvenskar, hann störa oss på de extremt irriterande spanjorerna som satt bakom oss och han prata med två poliser i fleeera timmar under natten. Och tro mig, den ena av dem, muuums han var snygg! Under natten bestämde sig Amanda för att sova men lilla jag var tyvärr väldigt kissnödig (den toaletten som fanns i varuhuset stängde klockan 11 och öppnade igen klockan 5, att dricka red bull då är inget att rekommendera). Så jag tillsammans med Lisa, Ida och några andra svenskar bestämde oss för att ge oss ut på toalett jakt, vi letade i förmodligen två timmar, gick in och frågade i olika byggnader och allt man nu kan tänka sig, men nej nej ingen hade en toalett att låna ut. Till slut hittade jag och Lisa en buske som funkade perfekt (förutom det att jag fick en gren precis under ögat när vi skulle gå in i den). Utsikt över Hammersmith bron och ett bostadsområde förbättrade utsikten.

1a Maj: Helt plötsligt var det samma dag som konserten och människor började droppa in som satan. Det var kö lååååångt ner längst vägen. Alla stod upp förutom vi första 50 som nästan alltid sitter för att vi ändå har våra platser säkrade. Vi fick bråka lite med säkerhetsvakterna som tyckte att de skulle släppa in folk från lite olika ställen i kön, vilket skulle betyda att vi inte var garanterade att komma in först trots att vi hade köat åtskilliga timmar mer än dem.

Vi började en nedräkning  och efter nattens lite småkalla timmar var det skönt med lite sol, eller lite sol, det var faktiskt väldigt varmt och man blev VÄLDIGT svettig, men det är det värt.

Emelie och Johanna kom och hämtade våra väskor och skulle lägga in dem i garderoben eftersom dem hade sittplatser. Ett stort tips till er som ska köa är att se till att antingen inte ha med er någon väska alls eller hitta någon annan som kan lämna in den, för vakterna vill kolla i dem om de är stora så att man inte ska ha något farligt/videokamera och liknande, och då låter de andra gå förbi om de inte har väskor.

Amanda fick sin kamera stulen under ett av våra toalett besök och vi är ungefär 99% säkra på att det var bruden som jobbade på toaletten som tog den, de tjänar väl runt 2 £ i timmen, så lite hard to blame her också, men lär er det, lämna inte saker för fattiga människor är inte alltid snälla! Förövrigt fick hon ut full ersättning för den så hon har nu en ny som förmodligen är minst lika bra! Tyvärr blev det inga bilder under konserterna för hennes del, vilket var väldigt synd.

Hur som helst är det vid den här tiden man börjar bli RIKTIGT nervös, alla börjar ställa sig upp, vakterna gör sig redo för att öppna dörrarna och hjärtat befinner sig i halsgropen, och tro mig jag är helt ärligt när jag säger det för det är verkligen så det känns! De öppnar dörrarna man kutar in, undrar vart man ska, några vakter fixar med biljetten och säger ”don’t run, walk, you can’t run” och ingen bryr sig utan alla springer runt med panik i kroppen när man ser ingången till scenen. Man springer in mot scenen och den känslan man får när man ser barriären precis framför än, we’ve made it. En plats emellan Tom och Danny innan konserten börjar betyder en plats mitt framför Danny när de väl har börjat spela, alla puttar alltid åt höger, så ett tips är att HÅLLA I ER.

Det är varmt, sjukt varmt, vissa blir utburna, vissa vill ha vatten. David Archuleta börjar spela, och sorgligt nog inser både jag och Amanda att vi inte kan en enda av hans låtar och står som idioter när han bestämmer sig för att sjunga till oss. Det slutade med att vi försökte mima något random, vilket förmodligen inte såg så mycket bättre ut det.

Även om det låter hemskt så glömmer man faktiskt var man är där för ett tag, det är när lyset släcks efter förbandet man inser att, shit vi är här för att se McFLY! Och då börjar paniken igen, allting är mörkt, man ser deras crew gå upp med en gitarr i taget, en bas i taget och se till att de låter rätt. Jag såg Danny i hörnet av scenen när de kom in genom dörren och mitt hjärta stannade. Ett skynke låg över bakre halvan av scenen och man såg en hand som drogs bakom det, alla börjar skrika och man insåg att där bakom stod faktiskt de fyra pojkarna som vi spenderar 32 timmars köande för att se. Och hjärtklappningen började på nytt.

Skynket dras undan, de står där, kliver fram och man hör deras röster bryta ut tillsammans och sjunga ”here’s another song for the radio”, alla skriker, börjar hoppa, kläms och Danny kör sin klassiska och sprutar vatten över alla.

Och den här delen är den som är svårast att beskriva, för den känslan .. har man inte varit där är det omöjligt att förstå den, när Danny ställer sig framför en, kollar ner rakt i ens ögon och ler samtidigt som han sjunger delar ur de låtar som han och hans fantastiska band har gjort. Och det känns så kort, på en sekund känns det som att allt är över, men den sekunden skapar något, ett minne som man bär på för alltid.

Och jag lyckades få Dougies plektrum, jag märkte det knappt själv, en massa tjejer började kasta sig runt och jag undrade vad fan de höll på med, när jag såg den orangea saken på min axel, agerade snabbt, stoppade ner den i bh:n där jag hade allt annat och så var det sparat till senare.

Som tur var slutade inte vår McFLY resa där, vi hade ett datum kvar, dagen efter i Southend. Så efter konserten slösade vi ingen tid och bestämde oss för att köpa merch i Southend efter den sista konserten. Nu var det ännu mer köande som gällde. Så vi sprang, bokstavligen sprang så att vi kom till tåget, köpte godis, chips, dricka och nödvändigt och satte oss på det drygt timmes långa tåget till Southend. Vi träffade förövrigt en helt underbar människa där, han var mycket rolig och trodde att vi var från Frankrike, men det blir en historia för nästa inlägg.


Så var så goda, den första delen och den första konserten för 2009.