♥ 013 Popcentrum

Så, nu finns det med andra ord en sista resa jag har att berätta om för er. Och tro mig, den här slår allt, utan tvekan. Sorry att det blev lite långt, men ni som var där lär ju uppskatta lite uppfriskning! Det är det bästa jag har varit med om, well here we go ;

18e September : Det blev äntligen dags för mig att åka och se McFLY med min älskade vän (och bloggpartner) Martina, tillsammans med våra andra kompisar Nate och Rudde bestämde vi oss för att åka till Tilburg i Holland. Varför just detta ställe och inte Amsterdam är fortfarande en gåta för oss men jag är jävligt glad att vi åkte dit vi gjorde! En bussresa till Skavsta, lite väntetid och ett flyg senare befann vi oss i det nya landet.

Vi kom till den lilla flygplatsen i Eindhoven och hittade därifrån till bussar och tåg. Vi blev väldigt charmiga på alla bilder under den här tiden och var helt fascinerad av området. Kan förövrigt lägga till att någon rökte på på tågstationen i Eindhoven, det var lite komiskt – Holland, landet fullt av möjligheter?  Väl framme i Tilburg spenderade vi lite tid med att leta efter vårat hotell som självklart låg mitt framför ögonen på oss, vi checkade in, fixade och lite snabbt och begav oss ner på stan för att kolla området.  Vi konstaterade att praktiskt taget ALLA cyklar i Holland och cykelställen var helt överfyllda.

Vi letade reda på venuen men bestämde oss för att inte börja köa riktigt än eftersom vi inte var säkra på när de andra skulle komma, Amanda hade sagt att de förmodligen skulle komma runt midnatt. Det gjorde de självklart inte utan vi mötte dem untanför de miljontals barer som låg vid 013 och vi bestämde oss för att fixa oss lite snabbt och sen gå ner och satte oss på den underabara asfalten som skulle vara vårt nya hem under 48 timmar.


This is what you call happy campers! Vi hade dock lite problem innan vi blev så här glada, polisen kom och sa att vi inte fick köa där efter Amanda och hennes kompis hade satt upp tält. Självklart är vi inte så lätta av vi bara går utan vi packade ihop vårt pick och pack och ställde oss upp och bara lutade oss mot väggen, det finns faktiskt ingen lag som säger att man inte får stå på en gata. De diskuterade oss med personalen på 013 i något som kändes som timmar, och sen delade de upp sig och gick. 1-0 till köarna! Under den första natten var vi bara 8 pers som köade, och det var faktiskt väldigt skönt! Det var jag, mina tre kompisar, Amanda och hennes kompis, och våra nya holländska vänner Annelieke och Christel som befann oss där. Jag har fortfarande väldigt bra kontakt med dem och ska åka och träffa dem snart, så underbart kan det vara att köa!

19e September: Morgonen efter var vi fortfarande själva, McFLYs buss kom dit väldigt tidigt men jag kände att det inte var någon idé att vänta där för inte vaknar någon av dem klockan 10 heller? Vi käkade lite och var lite spända över det faktum att McFLY befann sig några meter ifrån oss och efter lite konsulterande med busschauffören fick vi veta att de förmodligen skulle gå av snart, så runt klockan 1 befann vi oss en bit ifrån deras buss. Vi tänkte att även om de kanske hoppar direkt in i de taxibilar som väntade på dem och åkte direkt till deras hotell skulle det vara trevligt att visa lite stöd och att vi fanns där.

Jag trodde faktiskt att mitt hjärta stannade ett tag där, när man såg Dougie hoppa av bussen och gå runt där inne (det var som en parkering med galler runt, som dock var öppet men självklart trängde vi oss inte på och gick in). Vi stod där och försökte leka normala, det såg vi nog ut att vara också, vi är ju trots allt lite äldre än många McFLY fans och skrek inte så fort vi såg dem. Det var nog det som fick Harry att bli en glad pojke och gå mot oss med ett glatt ”hey guys”. Vi fick ännu mer panik, vad skulle vi göra? Vi kom fram till den smarta idén att kanske inte stå kvar 10 meter ifrån utan att gå in mot parkeringen och möta honom. Jag kommenterade hans Hooters tröja och sen tog vi en bild med honom, självklart blir man charmig på sådana bilder!

Han tyckte förövrigt vi var galna som hade köat i 15 timmar än så länge, vi hade inte riktigt hjärta att påpeka att det inte var första gången någon köade för dem och han som medlem i bandet faktiskt borde vara medveten om det.

Tror att det var Christel som tyckte att den icke så pigga och fräscha Danny skulle vara med på kort, varav Darren talade om för mig att han var ”lite rough” , jag tyckte att han kunde ta bild ändå eftersom att han fkatiskt hade solglasöhgon ,men Darren insisterade på att ”han var VÄLDIGT rough”. Danny var snäll nog och dissade Darrens försök till att få honom att slippa bilder och han körde en klassisk Danny-pose och höll om en på bästa sätt möjligen, mjaaaau.

Tom var gullig och hade självklart en Darth Vader tröja på sig.




Efter vårat möte var vi HELT i extas, ni kan inte fatta den känslan ,det var helt sjukt. Där stod vi, de 8 pers som hade köat, och faktiskt fick träffa McFLY. Miracles can happen, det var verkligen så det kändes då.

Sen var det självklart inte enda gången vi pratade med vårat kära band eftersom de befann sig på stan hela dan. När vi bestämde oss för att fika, villka satt självklart och fikade just då? Jo Tom, Harry och Dougie, vi ville självklart inte vara stalkers och sätta oss bredvid dem så vi gick runt praktiskt taget hela uteserveringen för att hitta ett tomt bord som inte var precis bredvid dem (måste säga att Tom kollade lite konstigt när han insåg att vi gjorde mesta möjliga för att inte passera dem).

En 6-7 fans kom fram till dem och ville ha autografer och ta kort så vi tänkte att det kanske vore det perfekta tillfället att faktiskt fråga efter en autograf när de ändå höll på? Förövrigt gick Dougie därifrån, han tyckte nog att de var lite jobbiga, det var roligt när de började vända sig om och ropa efter honom och han var borta, haha.

Hur som helst gick vi fram, frågade om de kunde skriva autografer till oss, vilket de självklart kunde. Jag och Harry diskuterade vädret och kom fram till att det var dem som hade tagit med sig solen eftersom det hade regnat innan dem kom. Han frågade hur vädret brukade vara, vilket jag självklart inte hade något svar på och talade om att jag faktiskt var från Sverige. Dougie kom tillbaka och eftersom han är Nates favorit frågade hon om hon kunde få ta en bild med honom, mot oss var han mycket snäll och skrev självklart autografer och tog bild! Jag tyckte inte att dem skulle ha en vanlig lam bild så jag sa åt dem att göra en ful min, jag kan lova att Dougie kämpade hårt men till slut var det här det han kom fram till.  



Fördelen med att vi hade träffat dem innan var att de tyckte att det var lugnt att prata och så med oss igen, de hade ju märkt att vi inte var några galna fans som skrek och sprang efter dem så fort vi såg dem. De befann sig ett tag på hotellets uteservering och jag kan lova att de slösa lite tid på att stirra varje gång vi gick förbi utan att hälsa, haha.

Senare på kvällen satte vi oss på ett av de 12 (?) café/barerna som låg vid 013 och vilka sitter vid bordet bredvid om inte Harry, Dougie och Danny? Kan tillägga att det var absolut det enda bordet som fanns ledigt, så den här gången hade vi inte möjlighet att sätta oss någon annanstans. Lite nervöst var det men jag och Martina pratade på som vanligt, Darren kom och frågade om han kunde få ta en av våra stolar, vilket så klart vi sa ja till. När jag blir nervös blåser jag förövrigt tungbubblor vilket uppmärksammades av Danny och gjorde så att jag fick bli ännu mer nervös, ingen bra blandning!

Innan vi gick och la oss den kvällen fick jag och Sofia för oss att vi skulle säga god natt till Dougie och Harry och att vi skulle göra precis som vi gjort med alla holländare, lära dem ordet köttgrotta. Sagt och gjort, de var glada över att vi kom och sa god natt, jag frågade om vi fick lära dem ett svenskt ord, och självklart fick vi det. Dougie var förövrigt mycket duktig att uttala det, Harry däremot, not so good, och dessutom ville han veta vad det betydde, det fick han inte! (för er som inte vet det är köttgrotta ett annat ord för fitta, som praktiskt taget ingen använder men det låter bara så sjukt vidrigt!). Vi träffade under de här nätterna en mängd människor, det var förmodligen runt 1000 olika, som satt och pratade med oss, kom och sa att de hade hört talas om oss men hade ingen aning om vilka McFLY var, folk som ville ta bilder, folk som jobbade på festivalen där och ville intervjua oss. Så sjukt mycket olika. Sen sa de som jobbade på 013 att vi inte kunde köa där mellan 10 på kvällen och 5 på morgonen för att de skulle ha en fest där och att det alltid kom mycket nazister.

De sa att de inte skulle hjälpa oss på något sätt men självklart struntade vi i det och som bilden över visar så fick vi barriärer och 4 vakter runt oss istället, nej … de hjälpte oss ju inte alls ..

20e september: Vi fortsatte köa under dagen, massa folk kom och självklart var det som vanligt så att alla som inte var de 50 första stod upp och vi andra satt. De som jobbade på klubben mitt emot kom och umgicks med oss och ville se när det var dags för insläpp. Visst är man alltid nervös när det är dags att springa in, barriärerna som stått som spärrar framför lyfts bort och man gör sig redo för att springa men den här gången var det sjukt. Jag var sjukt orolig att vi skulle springa fel, det fanns tydligen flera olika scener i olika rum, och självklart skulle vi bara till den ena. De sätter igång maskinerna, säger någonting till varandra på holländska och sen sträcker de ut händerna för att ta biljetterna. Och vi det tillfället glömde vi alla allt annat, man bara sprang, ett trappsteg i taget, höll koll på fötterna. Direkt när vi kom upp såg vi vart vi skulle och sprang, sprang, sprang, sprang, tills vi kom till nedförstrappan, rusade vidare och andades inte ut förrän vi var säkra på att vi hade en plats längst fram. 



(Lånad bild av Nate , Robin van Loenen)
Sen kom förbandet, Robin, Robin, Tom, Laurens och Hubrecht, de underbara killarna från Destine. (som förövrigt är anledningen till att vi vill tillbaka till Holland). De pratade inget annat än holländska under hela konserten förutom en mening som bestod av ”there are people from sweden here!” som var det enda under deras framträdande jag förstod.  Som vanligt kunde vi inga av deras låtar då vi hade varit säkra på att det inte skulle vara något förband, men i mitten någon gång covrade de Love Story och vi fick en liten chans att känna oss duktiga och sjunga med. Medan bbassist Toms svett stänkte över oss, mycket trevligt. Och keyboardisten Laurens hade förövrigt Björn Borg kalsonger!



Och sen kom det vi alla väntat på, McFLY. Tom var lite off under konserten för att han hade slagit i huvudet, det var lite synd, men annars var det bäst, helt ärligt helt obeskrivligt. Det började med att Danny satte sig framför oss, kollade rakt på mig och log, och jag tror jag dog lite där (precis som på varje konsert). Sen fick vi taffsa lite på Harry, spela på Dannys gitarr och gråta till Not Alone. Det slutade så klart med att Danny körde sin klassiska och sprutade öl på oss, det brukar ju vara vatten vilket känns lite fräschare men tyvärr var det öl som fick pryda våra hår och kroppar tills vi kom hem. Jag sov som en stock efter konserten, vaknade dagen efter, klädde på oss, packade, checkade ut och begav oss tillbaka till Eindhoven för att ta flyget hem. Och så tog det slut, världens bästa resa, med världens bästa band, världens bästa människor och världens bästa land. Tack för allt Holland!













Kommentarer
Postat av: Anonym

Det var ganska fina tider! :)

2010-01-10 @ 19:56:32
URL: http://jossjoseph.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0