McFLY

29e April: Så, jag lovade att berätta om mina senaste McFLY resor, vilket betyder att jag kommer att börja med den i April. Det var den 29e April (dagen efter min födelsedag faktiskt) som jag och Amanda, en tjej jag egentligen inte kände men hade träffat efter Wembley konserten året innan, begav oss till Englands huvudstad för att för min del första gången stå front row på deras gig.

Jag försökte packa så lite som möjligt, dels eftersom min väska var så liten och dels för att vi förmodligen inte skulle behöva så mycket saker. Att köa kräver konstigt nog inte så mycket saker, who would have guessed?  Hur som helst kom vi till den underbara staden London och om ni någonsin har varit där vet ni hur extremt bäst det är där. Vi spenderade första dagen med lite sightseeing, shopping, träffade extremt trevliga människor och festade lite på en bar vid Leicster square.

30e April: Dagen efter åkte vi iväg till Hammersmith där HMV Hammersmith Apollo ligger, det var redan 15 pers (?) där så vi fick våra könummer och satte oss ner för att se en halv miljon bilar åka förbi och stirra på oss. Det var extremt länge sen sååå många människor kom fram och frågade vad vi gjorde där, speciellt eftersom det satt en stor skylt ovanför ingången där det stod ”McFLY – doors 19.00”.

Vi träffade väldigt mycket andra svenskar, och osvenskar, hann störa oss på de extremt irriterande spanjorerna som satt bakom oss och han prata med två poliser i fleeera timmar under natten. Och tro mig, den ena av dem, muuums han var snygg! Under natten bestämde sig Amanda för att sova men lilla jag var tyvärr väldigt kissnödig (den toaletten som fanns i varuhuset stängde klockan 11 och öppnade igen klockan 5, att dricka red bull då är inget att rekommendera). Så jag tillsammans med Lisa, Ida och några andra svenskar bestämde oss för att ge oss ut på toalett jakt, vi letade i förmodligen två timmar, gick in och frågade i olika byggnader och allt man nu kan tänka sig, men nej nej ingen hade en toalett att låna ut. Till slut hittade jag och Lisa en buske som funkade perfekt (förutom det att jag fick en gren precis under ögat när vi skulle gå in i den). Utsikt över Hammersmith bron och ett bostadsområde förbättrade utsikten.

1a Maj: Helt plötsligt var det samma dag som konserten och människor började droppa in som satan. Det var kö lååååångt ner längst vägen. Alla stod upp förutom vi första 50 som nästan alltid sitter för att vi ändå har våra platser säkrade. Vi fick bråka lite med säkerhetsvakterna som tyckte att de skulle släppa in folk från lite olika ställen i kön, vilket skulle betyda att vi inte var garanterade att komma in först trots att vi hade köat åtskilliga timmar mer än dem.

Vi började en nedräkning  och efter nattens lite småkalla timmar var det skönt med lite sol, eller lite sol, det var faktiskt väldigt varmt och man blev VÄLDIGT svettig, men det är det värt.

Emelie och Johanna kom och hämtade våra väskor och skulle lägga in dem i garderoben eftersom dem hade sittplatser. Ett stort tips till er som ska köa är att se till att antingen inte ha med er någon väska alls eller hitta någon annan som kan lämna in den, för vakterna vill kolla i dem om de är stora så att man inte ska ha något farligt/videokamera och liknande, och då låter de andra gå förbi om de inte har väskor.

Amanda fick sin kamera stulen under ett av våra toalett besök och vi är ungefär 99% säkra på att det var bruden som jobbade på toaletten som tog den, de tjänar väl runt 2 £ i timmen, så lite hard to blame her också, men lär er det, lämna inte saker för fattiga människor är inte alltid snälla! Förövrigt fick hon ut full ersättning för den så hon har nu en ny som förmodligen är minst lika bra! Tyvärr blev det inga bilder under konserterna för hennes del, vilket var väldigt synd.

Hur som helst är det vid den här tiden man börjar bli RIKTIGT nervös, alla börjar ställa sig upp, vakterna gör sig redo för att öppna dörrarna och hjärtat befinner sig i halsgropen, och tro mig jag är helt ärligt när jag säger det för det är verkligen så det känns! De öppnar dörrarna man kutar in, undrar vart man ska, några vakter fixar med biljetten och säger ”don’t run, walk, you can’t run” och ingen bryr sig utan alla springer runt med panik i kroppen när man ser ingången till scenen. Man springer in mot scenen och den känslan man får när man ser barriären precis framför än, we’ve made it. En plats emellan Tom och Danny innan konserten börjar betyder en plats mitt framför Danny när de väl har börjat spela, alla puttar alltid åt höger, så ett tips är att HÅLLA I ER.

Det är varmt, sjukt varmt, vissa blir utburna, vissa vill ha vatten. David Archuleta börjar spela, och sorgligt nog inser både jag och Amanda att vi inte kan en enda av hans låtar och står som idioter när han bestämmer sig för att sjunga till oss. Det slutade med att vi försökte mima något random, vilket förmodligen inte såg så mycket bättre ut det.

Även om det låter hemskt så glömmer man faktiskt var man är där för ett tag, det är när lyset släcks efter förbandet man inser att, shit vi är här för att se McFLY! Och då börjar paniken igen, allting är mörkt, man ser deras crew gå upp med en gitarr i taget, en bas i taget och se till att de låter rätt. Jag såg Danny i hörnet av scenen när de kom in genom dörren och mitt hjärta stannade. Ett skynke låg över bakre halvan av scenen och man såg en hand som drogs bakom det, alla börjar skrika och man insåg att där bakom stod faktiskt de fyra pojkarna som vi spenderar 32 timmars köande för att se. Och hjärtklappningen började på nytt.

Skynket dras undan, de står där, kliver fram och man hör deras röster bryta ut tillsammans och sjunga ”here’s another song for the radio”, alla skriker, börjar hoppa, kläms och Danny kör sin klassiska och sprutar vatten över alla.

Och den här delen är den som är svårast att beskriva, för den känslan .. har man inte varit där är det omöjligt att förstå den, när Danny ställer sig framför en, kollar ner rakt i ens ögon och ler samtidigt som han sjunger delar ur de låtar som han och hans fantastiska band har gjort. Och det känns så kort, på en sekund känns det som att allt är över, men den sekunden skapar något, ett minne som man bär på för alltid.

Och jag lyckades få Dougies plektrum, jag märkte det knappt själv, en massa tjejer började kasta sig runt och jag undrade vad fan de höll på med, när jag såg den orangea saken på min axel, agerade snabbt, stoppade ner den i bh:n där jag hade allt annat och så var det sparat till senare.

Som tur var slutade inte vår McFLY resa där, vi hade ett datum kvar, dagen efter i Southend. Så efter konserten slösade vi ingen tid och bestämde oss för att köpa merch i Southend efter den sista konserten. Nu var det ännu mer köande som gällde. Så vi sprang, bokstavligen sprang så att vi kom till tåget, köpte godis, chips, dricka och nödvändigt och satte oss på det drygt timmes långa tåget till Southend. Vi träffade förövrigt en helt underbar människa där, han var mycket rolig och trodde att vi var från Frankrike, men det blir en historia för nästa inlägg.


Så var så goda, den första delen och den första konserten för 2009.