♥ Cliffs Pavilion
The McFLYtrip, gig day number 2.
2a Maj: Det var under den här natten vi på tåget mot Southend (som förövrigt är en helt underbar plats) mötte på en otroligt rolig snubbe. Vi hade bunkrat upp med godis och allt vad vi nu behövde och satt glatt och pratade, för första gången på ett tag så var det faktiskt på vårat modersmål. När vi sitter där kommer en kille fram väldigt glad och säger ”jag har aldrig förstått ett ord av franska men nu förstod jag faktiskt två ord” , vi kollade lite konstigt på honom och sa ”haha jaha, men alltså … vi pratar svenska?” Han kände sig lite dum efter det men vi pratade hela resan och han var väldigt trevlig och hjälpte oss hur vi skulle gå!
Amanda gick och la sig när vi kom fram medan jag pratade med två brittiska boys som köade åt sina kompisar som inte hade haft möjlighet att köa, snällt av dem tyckte jag! Vi pratade om random saker och kollade på egobilder som en av killarna hade i sin mobil. Senare under natten kom fler svenskar och fler icke svenskar. Tro mig, att köa vid vattnet är KALLT, så såå skönt var det inte att sova, men väldigt mycket mindre folk än i London till en början.
Vi hade däremot väldigt fin utsikt och även om jag inte tog kort åt det håller så fanns det en väldigt fin liten park där och massa små gator till olika affärer och hus, man kan säga att bostadsområdet såg ut lite som den engelska idyllen, mycket fint faktiskt.
Under dagen promenerade vi bort till vårt hotell som var en otroligt söt liten byggnad med heltäckningsmatta och handskriva papper i receptionen. Nu låter det som att det var hur enkelt som helst att hitta till hotellet men tro mig det var det INTE. Vi frågade på tågstationen och de hade ingen aning om vart det var, vi letade och letade och letade och tills slut stod vi precis utanför det och insåg att de var rätt hotellnamn som stod på skylten. Vi spenderade lite tid till att duscha och fixa oss så att vi kände oss fräscha efter gårdagens konsert och timtals köande. Vi hade några timmar att döda och gick runt i affärer och åt mackor med majonnäs på (som jag förövrigt tycker är sjukt äckligt) och jag åt mitt livs första chocolate eclair till efterätt, ni vet sånna som Danny älskar? Hur som helst har jag inte samma kärlek till dem som honom utan åt bara chokladen och lämnade resten, uschuschusch.
Medan McFLY och deras crew kom till byggnaden och bar in sina saker sysslade jag och Amanda med lite minspel, vi hade helt ärligt inte så mycket bättre för oss just den stunden. Efter det gick vi och beställde mat som Amanda väntade på medan jag skulle gå till hotellet för att hämta något, det var såååå nära att jag missade när de delade ut wristbands på grund av det, vilket jag är satans glad att jag inte gjorde!
Tro mig, vi var lika nervösa den här gången och jag hade för mig att det var en trappa ner vi sprang till konserten? Har även minnet av att hela huset påminde om någonting man hittar i en biosalong, en lite annorlunda plats för en konsert måste jag säga. Hur som helst gjorde vi precis som dagen innan, stod utanför dörren, panikade, försökte andas och sen SPRANG, sprang för allt vi var värda och för allt McFLY betyder för oss. Man springer tills man står med revbenen fasttrycka mot barriären och då känner man sig säker, och det gjorde vi faktiskt även den gången. Lite mellan Danny och Dougie, en helt perfekt plats!
Jag gjorde förövrigt den fina upptäckten att Dougie hade samma byxor på sig som dagen innan. Och tro mig, de var inte helt fräscha. Can you say bumsweat? Danny hade på sig en liknande tröja som dagen innan fast i en annan färg, kan inte påstå att den fick hans lite smått röda hudfärg att bli så mycket mer smickrande, tur att han är så charmig ändå och att vi tycker om honom mycket nog för att inte bry oss om att hans svettringar går upp till halsen..
Det fanns något annat som jag aldrig kommer att glömma med den här konserten också, något som får mitt hjärta att lyftas lite extra, eller faktiskt otroligt mycket extra. Det var under Falling in love, när Danny satte sig ner framför mig och Amanda, kollade först henne i ögonen och sen mig och fortsatte sjunga, rakt till oss. Det var magi, om ni har sett hans ögon på nära håll någon gång så skulle ni kanske förstå, det är en sån ren kärlek, musiken, pojken, tillfället, det var så bra det kunde bli.
Vi avslutade kvällen med att köpa saker i deras merch, som förövrigt råkade ta 250 spänn för mycket av mig, slutade med att jag fick betala 750 spänn eller nåt för det jag köpte. Vi gick tillbaka till vårat hotell, jag såg till att Martina ringde mig så att vi kunde prata innan jag dog… Hon hade varit på konserten i Portsmouth några dagar innan. Jag gick tillbaka upp till rummet, vi läste tourbooken, skrattade och somnade sen hyffsat snabbt i något som var bland den skönaste säng jag någonsin sovit i.
3e Maj/4e Maj: Morgonen var lite mer intressant dock eftersom vi väcktes 5 minuter efter utcheckning av att städerskan skulle in i rummet, 10 minuter senare var vi påklädda, ihoppackade och stod i receptionen. Vi tog tåget tillbaka till London, spenderade ytterligare en dag där innan det var dags för oss att bege oss tillbaka till Heathrow och åka hem till Sverige, med en halv miljard minnen i bagaget.
För tillfället är det bara en del kvar nu, jag njuter så mycket av att skriva det här, det betyder att jag får spendera tid med att kolla på alla bilderna, och oj, vad lycklig det får mig. Det är bara min absoluta favoritresa, förmodligen någonsin, kvar nu. Den som jag upplevde för ungefär 4 månader sen, jag ska försöka göra den så kort som möjligt för eran skull. Oh vilka livserfarenheter McFLY ger.
